Slå an pianots svarta tangenter, men ge fan i de vita. Där har du den Pentatoniska skalans fem toner. Det är harmoni rakt av, ingenting sticker ut och skaver. Denna skala brukar man i första hand förknippa med Japansk och Kinesisk musik. Det är dessa toner som klingar i refrängen i Kung Fu Fighting. Samma toner inleder även C64-spelet Bruce Lee, om jag minns rätt. Samma melodi och med ungefär samma rytm utgör visseltemat i Peter Björn & Johns Young Folks. Ett annat exempel är Povel Ramels The Sukiyaki Syndrome. Den hörs ofta i västerländsk populärmusik. Men det är ofta tydligt att det inte är kärleken till pentatoniken, utan snarare hoppet om att bli en miljonsäljare i Japan, som utgjort drivkraften i skapandet. Exempel på det är Gyllene Tiders Teaser Japanese och Carolas Tokyo. Även Harpo gjorde en pentatonik som jag glömt namnet på. Samt flera hundra andra.
