onsdag 23 mars 2011

GÅRDAGENS LIRARE




















Spelförluster bearbetas i nattens drömmar.
Jag själv som gnuggar en pinne i hopp om att kunna
förse scoutledaren med eld.
Plötsligt blir jag varse – det är scoutledarens kuk
jag gnuggar. Vaknar av att jag onanerar.
Istället för eld - sperma.

Men hoppet om gott liv hålls vid vid – med hjälp av
illustrerade körsbär. Höljet är ett membran som
planterar taskiga gamla ljud i spelarens kropp.
Alla musiktekniska landvinningar har förlorats med flit.
General Midis efterblivna anfader går igen i en harmlös
ljudmatta. Den dämpar vår befogade oro.
Vi glömmer att Jack Vegas är en farlig maskin.
Den dödade Bally och Gottlieb.
Den tvingade Wiliams att börja med dobbel.
Och därför fick vi aldrig det SALÒ-flipperspel vi drömde.
Tanken var att hertigens sked skulle fällas ut mellan flipprarna
som belöning efter en korrekt drop catch, och förhindra
en Straight Down The Middle (SDTM).
Det skulle bli poängavdrag vid uselt spel – ett nytt grepp.
Och när biskopen deklarerat att han förlorat sin potens,
skulle en av spelets två flipprar sluta att fungera.
Skönlir hade aldrig betalat sig i flippersvängen – tills nu.
Hade man bara säkrat avföringsskeden kunde den täcka upp
för en slak flipper.
Ni fattar vad jag menar.
Men istället fick vi Vegas, med ljudchip från kasserade
varuhuskaruseller.
Ljuden återskapade gamla sköna bilder:
Det lyckliga barnet i Domus karusellflygplan.
Maskinen stannar – kronan är slut.
Pappa lyfter upp det, eller lägger i en ny krona.
tripplar jag körsbär.
Vinstchans 1 på 3 - minus den okända procentsats
maskinen tar tillbaka från tidigare spelvinster.
Det är förkylt - men ingen pappa griper in.
Och ingen sked fälls ut och räddar mina kulor.
Förströelsespelets arrendator smulgråter över
degbitens magra fyllning – den som ska hålla oss spelande.
Han sparar för att kunna sponsra en liten men viktig
komponent till en bilbomb på västbanken.
Den här mannen fick 37 kronor av varje bortlirad hundring.
De resterande 63 gick till scoutrörelsen via Staten.
Jag var bunden vid maskinen - bränd kvartsjude fjättrad i pålstek.
Men en dag kom vi över en Jack Vegas på en tipp.
Plasten hade spruckit på en av knapparna och det var ölstänk på
skärmen. Vi satte i kontakten och den spelade sitt intro – den fungerade.
En lång historia av våld mot döda ting; vi hamrade på maskinen i
hopp om att finna dess svaga punkt.
Efter tre veckor och dussintals reparationer fann vi den.
Den satt listigt nog på vänster sida – de flesta spelare är högerhänta
och klipper därför till maskinen på höger sida efter en
misslyckad dubbling.
Nu behövde vi bara ett ställe utan bar med översikt över
apparaterna – vi fick överge Palermo.
Det blev fem dagars hamrande. Maskinerna svarade med
att spotta ut kvitton, när de inte gick sönder - vi började bli täta.
Men det vi inte visste var att alla apparater var sammankopplade i ett system som övervakades av lotteri-inspektionen.
En kväll gjorde de en räd, och lagen hade sin gilla gång.
Ganska snart fick apparaterna en ny och avancerad mekanik som inga knytnävar bet på.


Jack Vegas front i genomskärning. ”X” markerar dess svaga punkt.

PICTOGRAM: HAKELIUS SISTA STUND

torsdag 10 mars 2011

MOS












Gärningsmännen hade skållat tantens gamla arm i
hennes eget berömda pulvermos.
Så vi öppnade kartongen och tog fram Den Lilla Kemisten.
Vi löste mysteriet med mosets hemliga ingrediens:
Extra mycket delvis härdat fett.
Smakförstärkare (E321) hade bränts in i skinnet, och
kryddblandningen avlägsnades samma natt på
Bollnäs sjukhus.
Men en stundande högtid hägrade, och ingreppet skedde
därför med halvhjärtad precision. Efter komplikationer och
lång konvalescens var hon tillbaka vid mosbunken.

Nattens filter hade silat bort allt ljus. Det hade bara lämnat
korvkioskens glasade lucka. Vi betraktade hennes fasansfulla
ansikte i den inramade rektangeln av stekos och neon.
I övrigt bara mörker.
Vi såg på hennes arm. Den lilla empati vi möjligen kunnat
uppbåda låg kvävd under den sordin som nämnda kärring
själv slängt ut.
Vi hade en gång beställt mos, strips och burgare av henne.
Pris: 42:-
I ögonblicket efteråt upptäcker vi att våran beställning har
ett samlingsnamn: Tuffing on the rock, ett s k. hamburgermål.
Pris: 37:-
Kassan klingade och affären var i hamn – oåterkallelig.
Och det var därför vi hade återvänt.
Kanske hade hon bluffat - kanske hade hon en för henne
logisk förklaring till sitt vansinniga beteende.
Det kändes viktigt för oss att veta orsaken.

Min svartmuskige kompanjon hade nagelsaxen i beredskap.
Ett enda klipp och mitellans flottiga band skulle brista och
skicka ner armen i moset igen.

Hon knappade in 42:-, trots att hon bespisade under hot.
Kärringen spottade sesamfrön – avslickade från kunskapens
hamburgerbröd
Armskadans sensmoral var förlorad, skymd av stekos.
Vi lät näsduken svepa över fingeravtrycken innan nagelsaxen
hamnade i snön. Armen hängde kvar i sin mitella – man kan
inte höja mental kapacitet med våld.
Och det var inte tio förlorade kronor vi sörjde.

När vi hade gått en bit därifrån vände vi oss om.
Inga tecken på sviktande kundkrets, bara hunger.
En familj utan pappa beställde.
Mamman delade ut varma mål till barnen.
De spred sig som små metastaser över den vitsträckade
hamburgerarean.
En dag skulle de strålas bort, tänkte hon.
Den dagen skulle sjungas in med karaokemaskin.

SKADLIGT LUDER


















Allting sjuder

skadat luder

jag drömde om en vacker stund

en gemensam värdegrund


rouge och puder

skadligt luder

Jag drömde om en evig kväll

och en samverkansmodell


och hon frågade och varje fråga var dum

barnen badade och bråkade om allt skum

jag höll upp min radio och läste in ett tal

höll den mot rymden, skickade en signal


huset bjuder

skadat luder

drömde om all enkelhet

i en säker verksamhet


men i tv-spelet fick jag vara fiktiv

hon började kladda - jag förlorade ett liv

jag höll upp min radio och läste in ett tal

höll den mot rymden, skickade en signal


rösten ljuder

skadligt luder

avlägger en snabb rapport

jag är här men jag vill bort