101225

Rensade plånboken och fann detta konsumkvitto från juldagen.

Så här i efterhand ser det lite tragiskt ut.

DE GAMLAS ESSENS

Dödsbädden dignade av hummer, tryffel och struvor.
Köttkvarnen hade vevats några extra varv för att fullända
parisermackan – men först efter en skarp tillsägelse.
Chikanerad charkpojke i skammens rodnad.
Nu låg parisaren där på nattygsbordet, lätt förmultnad.
Detta var min farmors dödsbädd – och den hade gamla anor.
Hennes första gripande farväl sammanföll med finanskrisen
1989, och blev en följetong under två decennier.
Rösten knarrade i telefonluren, gamla oförrätter väcktes till liv.
Och så ett ”Farväl – nu dör jag”.
Hon hann överleva många betydligt yngre släktingar, som gick
omkring och sörjde att hon snart skulle dö.
Vi rådde inte för det, men våran sorg började minska i intensitet.
Ibland kändes samtalen mekaniska, som om hon läste innantill.
Det var hyllningstexter till både den ena och den andre, men
där hon själv alltid spelade en viktig och central roll.
Kanske hoppades hon att nåt av det här skulle etsa sig fast i oss
och hamna i hennes nekrolog.
Den sista gången jag träffade henne hade jag glömt tvätta
bort min parfym. Old Spice, 98 kronor flaskan.
Jag hade förträngt hennes allergiska besvär.
Med blott 20 procents lungkapacitet flög hon upp ur
sängen och började puckla på mig.
Det är psykologiskt svårt att konfrontera en handikappad
döende person – även en person som alltid varit döende
och handikappad.
Jag gick ner för trappan och tänkte på Old Spice.
Old Spice hade en berömd slogan:
”Om din farfar inte använt Old Spice skulle du inte existerat”.
Jag kikade upp mot farmors fönster.
En grå tuss mot rutan – hon hade lagt sig ner igen.
Och hon bara fortsatte och fortsatte existera.