Cassandra stod bakom soffan och gjorde magiska handrörelser över
Sebastians rygg. Men Cassandras händer hade ett naturligt
örfilsrörelsemönster som traderats i generationer. Händerna passade bra till att örfila upp folk, men inte lika bra
för den helbrägdagörande handpåläggning som var hennes arbetsuppgift.
Hon ingick i det team av vårdbroilers som gått kursen Musikens
Helande Kraft. Behandlingsformen byggde på teorien att
Mozarts musik kunde råda bot på alla former av psykiskt lidande - även Sebastians panikattacker.
Cassandras gamla armar av våld skulle fungera som ett komplement
till Mozart. För att knyta ihop säcken, sa man.
Desiree och Tess körde fasthållning i soffan, för Sebastian var
inte på humör för behandling.
Kursledare Emil gav oss muntliga instruktioner.
Han var döpt efter den färgstarke barnboksfiguren, som i ett
desperat försök av föräldrarna att framkalla den karisma som alltid
fattats dem – från stammen och ända ut i det lilla döende släktträdets yttersta förgreningar.
Kanske hade det lyckats.
Sebastian hade panik, men gjöt inga tårar över soffans tåliga
konstläder. Det berodde på att hans hjärnskada hade sabbat möjligheterna att skicka vätska till tårkanalerna. Därför blev ögonen aldrig informerade om när det var dags att börja gråta.
För ett ögonblick tänkte jag stänka lite vatten på hans ögon.
Kanske för att normalisera situationen, som började göra mig nervös.
Men jag hade inte gått kursen, så min behörighet räckte bara till
att sköta den lilla bergsprängaren som skulle skicka helande ljudvågor in i Sebastians öron.
Så gjorde Emil ett tecken. Det var dags för mig att trycka på Play.
Eine Kleine Nachtmusic, med skrik till. Utan skrik låter Mozart
däremot - precis som Leonard Cohen skaldade - som bubblegum.
En eftermiddag när jag kom till mitt arbete hade Musikens Helande Kraft haft krismöte. Behandlingen hade inte gett önskat resultat, och tanterna var arga. Fast mest handlade det om att ingen egentligen gillade Mozart. Jag fick själv ta en del av skiten – det var jag som var bödeln som tryckte på knappen.
Emil strök längs väggarna - tanterna hade pressat honom rätt hårt.
Till slut hade han gått med på att även Drömmens Skepp med Staffan
Percy hade läkande egenskaper.
Jag laddade bergsprängaren med Staffan Percy, och det fladdrade till i en tyllgardin.
I soffan sket Sebastian förgäves ner sig på osårbar konstläder.
Emil höjde en darrande hand mot mig.
Då tryckte jag på Play igen.
