Barndomsdrömmarnas topp-två: Superkrafter befäster ledningen, en bit före den om underdrycker som öppnar ögon och hjärtan på oförstående föräldrar. Men en kväll lyser ett par gula ögonvitor med röda strimmor i upp mörkret. Mannen bär t-shirt inköpt på marknad. Motivet: Varg i solnedgång. Han dricker sjuprocentig ljus lager, och påstår att han sitter på det botgörande medlet.
"Du kommer trettiosju år försent", sa jag.
"Men vill du inte veta hur allt kunde ha blivit", sa han
Ett par dagar senare tryckte jag tabletten i min fars näve.
"Vad är det här?", sa han.
"Ta den", sa jag.
"Kommer jag att dö nu?"
"Nej, tvärt om".
Så tappade skriken dynamik, och försvann i ett utdraget diminuendo. Produktionen av fradga avstannade, blev torkade flagor i mungipan som föll - Impulserna var nu under kontroll. De vocala ticsen bestod - det hade bipacksedeln redan förvarnat om - men de levererades i normal svensk samtalston. Tabletten hade gjort sitt jobb, precis som både krokvraket och läkemedelsverket lovat. Det var ett mäktigt förvandlingsnummer. Så var tiden ute, kroppen hade stött bort de sista verksamma beståndsdelarna i ADHD-preparatet. Han frånsade sig naturligtvis fortsatt behandling. Vem har sagt att man ska göra livet lätt att leva, bara för att man vet hur man ska göra.
Jag slängde en blick på mitt gökur. Hans motoriska tics hade ställt till det när han en gång skulle laga de trasiga visarna. Och med kraftigt övervåld och superlim hade han för alltid stoppat tiden på 22.16.
