Det sista jag minns var en skepnad i vit rock som
svingade en reflexhammare genom luften.
När jag hade återfått medvetandet var min tjej borta.
Jag befann mig i ett töcken, där doftpartiklar av
exkrementer från klinikens essenser dröjde sig kvar
efter den unge proktologens lömska räd.
Drivor av klöver hägrade på denna mindre attraktiva
gren inom läkekonsten. Löneläget kunde användas som
dimridå framför ens verkliga avsikter.
Ekolodets kalla display guidade honom genom grumligt vatten.
Så nappade det – han hade funnit Röv.
Dr. Sperber la rabarber på min tjej – och jag kände
mig bara fruktansvärt ensam och värdelös.
Jag drack apotekets Treo. Kanske drack dr. Sperber
receptbelagd Treo Comp – en tablett som utplånar
varje spår av bakfylla.
Kanske hade hon blivit lyckligare med mig.
Men säkert var att dr. Sperber - bättre än jag – skulle
kunna göra något för hennes rövs hälsa, om den
någon gång skulle börja vackla.
Men en kväll skimrade små virtuella stjärnor på
den gamla tjocka dataskärmen. De uppenbarade sig en
och en och annonserades med sinustoner.
Jag hade funnit en sajt där man kunde betygsätta läkare.
Där var ett dussin kategorier i betygsskalan 1-7.
Sju stjärnor till dr. Quinn - en ensam stjärna till dr. Död.
Så bockade jag i sju skinande stjärnor i varje kategori
- även i den om bemötande.
Högsta betyg till dr. Sperber.
Inte ens självmordsbenägenheten kunde neutralisera
min konflikträdsla.
Jag klickade på acceptera-rutan och loggade ut.

INGENTING HÄR

Svindlande magi / allting är förbi

det är harm som ger oss energi

dystra återstod / drömmer om ett mord

hjärtat blöder ymnigt låtsasblod

nävar knyts runt det som en gång var

händer öppnas - visar allt som vi har kvar

ingenting här / ingenting där

kärleken är kort / känslor trollas bort

och tårar som rinner försvinner

ingenting här / ingenting där

sågen håller du / jag sågas itu

till kuber som flyttas runt och sen

fogas jag aldrig samman igen

fingrar säger Knäpp / kram blir övergrepp

båda tar och sänker sig ett snäpp

hjärtat får ett stick / slutar säga tick

ingen röjer sina bästa trick

nävar knyts kring allt som varit dött

kroppens fall när nävar bearbetar kött

ingenting här / ingenting där

kärleken är kort / känslor trollas bort

och tårar som rinner försvinner

ingenting här / ingenting där

ingen mer kanin / vi har blivit svin

DAGENS KONST

Hästplågarna. Akryl och tusch (2010)

EFTER EN LÄNGRE TIDS SJUKDOM

efter en längre tids sjukdom

och att ha plågats understundom

efter ett liv av ingenting, tjingeling


med plåster i ett hav av fetvadd

i oändlig sorg och saknad

du lämnar kvar vår nekrolog, tar ett tåg


från då vi krigade med kuddar

till riktigt äckel när jag nuddar

din späda nacke lite grand - en sjuk mans hand


avföringsprovet från kliniken

är färdigt - du är djupt besviken

du är på väg med stora steg, tillbaks till Sveg


din lena näve fick en vass klo

vi kurar skymning i vårt dödsbo

en sällsam dröm om tömda gap, kvarlåtenskap


och nu finns inget som kan läkas

och ingen orkar längre kräkas

du somnar leende och blid - griftefrid

101225

Rensade plånboken och fann detta konsumkvitto från juldagen.

Så här i efterhand ser det lite tragiskt ut.

DE GAMLAS ESSENS

Dödsbädden dignade av hummer, tryffel och struvor.
Köttkvarnen hade vevats några extra varv för att fullända
parisermackan – men först efter en skarp tillsägelse.
Chikanerad charkpojke i skammens rodnad.
Nu låg parisaren där på nattygsbordet, lätt förmultnad.
Detta var min farmors dödsbädd – och den hade gamla anor.
Hennes första gripande farväl sammanföll med finanskrisen
1989, och blev en följetong under två decennier.
Rösten knarrade i telefonluren, gamla oförrätter väcktes till liv.
Och så ett ”Farväl – nu dör jag”.
Hon hann överleva många betydligt yngre släktingar, som gick
omkring och sörjde att hon snart skulle dö.
Vi rådde inte för det, men våran sorg började minska i intensitet.
Ibland kändes samtalen mekaniska, som om hon läste innantill.
Det var hyllningstexter till både den ena och den andre, men
där hon själv alltid spelade en viktig och central roll.
Kanske hoppades hon att nåt av det här skulle etsa sig fast i oss
och hamna i hennes nekrolog.
Den sista gången jag träffade henne hade jag glömt tvätta
bort min parfym. Old Spice, 98 kronor flaskan.
Jag hade förträngt hennes allergiska besvär.
Med blott 20 procents lungkapacitet flög hon upp ur
sängen och började puckla på mig.
Det är psykologiskt svårt att konfrontera en handikappad
döende person – även en person som alltid varit döende
och handikappad.
Jag gick ner för trappan och tänkte på Old Spice.
Old Spice hade en berömd slogan:
”Om din farfar inte använt Old Spice skulle du inte existerat”.
Jag kikade upp mot farmors fönster.
En grå tuss mot rutan – hon hade lagt sig ner igen.
Och hon bara fortsatte och fortsatte existera.