Nostalgi (grekiska nostos, hem, och algos, sjuka) betyder längtan efter ett
ofta idealiserat förflutet.
Michael Jackson var The King of Pop. Sen blev han pedofil, och var
ute ur leken. Men så gick han från att vara pedofil till att dö, och
man återgav honom titeln The King of Pop.
Den slingan ser omöjlig ut på pappret.
Men ytterst handlar det om nostalgi - sökandet efter gamla tiders
trygga punkter. Och punkterna behöver inte vara trygga - eller
ens punkter. Det räcker med bruna kluttar, eller röda droppar.
Ingen känner pressen att följa det förtvivlade ropet till de fallande
dropparnas källa.
Folk gömmer Cederroths lilla blodstoppare, och låter det
nostalgiska spöket trycka sin näsduk över näsan och käften.
Man hinner tänka: Å nej, Kloroform, innan man försvinner
in i dimman. In i den sköna världen av allt gammalt, tryggt
och beprövat. Här kommer ens egen säkerhet före kvinnornas,
barnens och blommornas.
Det ska vara identifierade droppar – de som fanns förr.
Samma gamla varma väna trygga träck.
Inte den nya, den av leverskadan vitfärgade skiten.
Eller medicinskt korrekt: ofärgade skiten.
Man bränner in 1985 på amazonens handskfack med den
inbyggda tändaren. Man vill tillbaka till framtiden då kroppen
fortfarande kunde bryta ner de röda blodkropparna
och ge exkrementerna sin rätta färg.
Nostalgi omfattar till slut nästan allt som förr fanns omkring oss.
Goda avsikter kan översättas till:
Jag har aldrig gillat dig, men nu gör jag.
Det beror på att du var en del av min värld innan jag blev sjuk.
Och Ekmans kyrka skiner som självaste Stomatolskylten.
Majken hänger på kyrkans parkering. Hon är gammal, men har sina
egna tänder. Hon håller lyktan i nivå med sitt eget tandkött.
Ekotal – orden spottas fram med monoton stämma.
Sånt gick man inte igång på i sin ungdoms vår.
Men nu är du ögongodis, baby.
Kristen förändringsobenägenhet har med tiden gjort dig -
och resten av er - till en del av min historia.
Med fjäder och bläck strök vi till sist R ur L a t r i n o s.
De blev folkhemsk hårdvaluta.
Nostalgins vindar sveper över färgskalan från Startpunkt Gräddvit.
Och de drar söderut mot svart, så håll ut alla färgade.
En dag bara byter man sida, man börjar hålla fast vid livet.
Man börjar heja på de vita blodkropparna i kampen mot bakterierna.
Man börjar säga Ja Till Livet.
Man börjar rättmätigt lägga skulden för förstörd barndom på sina
föräldrar, istället för att knacka dockmakarbög.
Man börjar inse att det enda han egentligen lyckades förstöra var en massa barnprogramtid.
Vi hade överskattat farligheten hos den gamla teatermannen, vars främsta drivkraft var en enorm sorg.
En dag kanske även jag skonas, efter ett liv där det medlidande jag väckt hos tjejer alltid varit ljumt. Sällan starkare, än att det när om helst kunnat överskuggas av t ex synen av en bandagerad djurtass.
Även då den bara var animerad.
Det låter så här på Ranelidska:
Jordens barn kan aldrig urholka nostalgins sten.
Inget kan hindra mörk hy kombinerad med sammanväxta
ögonbryn, att på sikt skina som de 1361 glödlampor med
effekten 25 W som utgör de varma hjärtan som pumpar i
evighetens Stomatolskylt.
Men kan ruttenhet vara så monumental att den är omöjlig som nostalgi?
För att få svar på den frågan måste vi vrida ratten bakåt till 90 mhz.
Tendens i SR ger ett dystert besked, med ett reportage om Sture Bergwall, fd Thomas Quick.
Radiohuset nostalgifrossar med 29 minuters mys - destination Våra Hjärtan. Sture bombas med harmlösa frågor till nybryggt kaffe, och avslöjar var han förvarar fredagens svarta lakritsbåtar.
Sture säger:
”...Och den här tiden på året så börjar solen synas i de här tallarna. Guldgula som om de vore pläterade med guld. Så lite anar jag av världen utanför den här världen”.
