Enligt listan var vi 23. Jag räknade en gång till - fortfarande 24 trötta päron. Hade våran föräldradrivna förskola fått en infiltratör med uppdrag ideell städning? Det visade sig faktiskt att så var fallet. Bakom det hela låg en familjetragedi. Nåt rengöringsmedel i kombination med en metanollösning hade tagit familjens enda barn. Mamman valde genast att följa barnet till den andra sidan. Pappan däremot ville liksom inte inse att allt var över. Han forsatte delta som förälder och putsade oförtrutet på sina fönster. Han hade ett stående skämt som gick så här: "När ni är klara med städet får ni gärna komma och städa på Oslogatan 32". Skämtet drogs rutinmässigt för varje utposterad städpatrull. Rösten fick med åren en allt mer desperat klang. Ibland varvade han skämtet genom att ropa kända strofer ur Kalle Ankas Julafton. Allt eftersom folk fick vetskap om den bakomliggande tragedin, ändrades deras inställning till det slitna skämtet. Artighetsgarvandet blandades med tårar. I feberuari i år tog han sig själv av daga. Båda föräldrarna var märkligt nog den siste familjemedlemmen i respektive släkt.
