MUSIKDRÖMMAR

DÅR-JANSSONS TESTAMENTE

Vi hade jättehög frånvaro.
Låg mest hemma och hånglade - vi levde i nuet.
Ibland när vi skolkade hördes ett välbekant motorljud utanför.
Det var Dår-Jansson som var på ingång.
Efter en stund knackade det på dörren.
Så klev Dår-Jansson in, rakt i den enorma högen av könssaftpapper som täckte nästan hela heltäckningsmattan.
Han lärde sig aldrig.
Och vi lärde oss aldrig slänga det där pappret.
Han brukade vänta utanför medan vi klädde på oss.
Sen körde han oss till lektionen i sin gamla Saab.
Dår-Jansson var våran klassföreståndare – och en ren produkt av
gamla snälla Sverige.
Mot slutet av terminen hade han strukit all våran frånvaro
ur pappren, förutom ett par timmar för trovärdighetens skull.
Han var mästaren på att i vilken miljö som helst hitta den där döda vinkeln, dit inga sminkspeglar når. Där väntade han, för att plötsligt bara dyka upp bakom oss, som från ingenstans.
Så slapp vi ta eget ansvar den dagen också.
En dag när vi låg där och hörde Dår-Janssons Saab närma sig
fick min tjej en ingivelse att gömma sig i garderoben. Men det var
som att Dår-Janssons alla sjuka sinnen ersatts av ett sjätte sinne.
Och han vadade genom havet av ömsom torkat, ömsom färskt knullpapper rakt mot garderoben.
Så var det bara att ta skeden i vacker hand och åka Saab till den
tråkiga lektionen.
Det här kan verka obegripligt idag. I vårt fall förelåg inte ens skolplikt - det var frivilligt gymnasium. Men så här glassig var tillvaron i Ingvar Carlssons Sverige. Som Ungdom På Glid ingick vi i den exklusiva skaran man kallade ”En Utsatt Grupp”. På den tiden var det nästan samma sak som diplomatisk immunitet.
Idag hade vi sannolikt blivit mulade med vårat eget knullpapper.
Men i slutet av Sveriges glans dagar stod välståndet hårt, långt ner
i våra halsar. Vi började dyrka allt som var dåligt, och fördöma allt som var bra.
Ingvar signalerade grönt för att använda handikapphjälpmedel som sköldar och vapen.
Vår vita hy började skifta betänkligt i beige.
Men trots att klimatet hårdnat, lider vi fortfarande i sviterna av rekordåren. De där gyllene åren gjorde oss både rekordsnälla och rekordpuckade.
Det var kul, men vi blev handikappade.
Så lallar vi idag planlöst runt som nyfattiga Dår-Janssons. Och omedvetna om den där pappersbiten som fastnat under våran sorgliga allvädersstövel.

Dagens Konstverk

”Vem tror du kommer att få skulden”, från min vänsterpolitiska period.
1989, blandteknik 76 x 89 cm
Beställningsverk från VPK.