Vi hängde på en plats, och platsen kom med tiden att bli ett riktigt tillhåll. Vi fick handskrivna meddelanden.
”Det här är ingen värmestuga”, stod det.
Jag minns att jag vid sådana tillfällen brukade tänka på Sven Wollter. Hur hans fru och hennes älskare haspat dörren, så att Sven
Wollter inte kunde komma in.
Sven Wollter hade inte kurage att krossa en ruta på sin egen stuga
för att ta sig in, stoppa samlaget - och rädda sitt eget liv.
Det var snöstorm den kvällen och Sven Wollter hade bara en enda sko. Facit blev kallbrand, där valet tillslut stod mellan att dö eller att kapa ett ben.
Om jag minns rätt valde Sven Wollter att dö.
Detta hände i tv-serien ”Raskens”.
Nu stod vi där någonstans, fan vet var, men det var en lokal som
vi ville in i. En vuxen och fientlig människa betraktade oss där inifrån.
Hon hade Sven Wollters frus kalla ögon.
Hon såg på oss, och våra Egger 3,5% frös till is.
Sedan följde 20 år med ungdom i fritt fall i förfall.
Ett par gånger varje år har media rapporterat om ungdomens allt sämre psykiska hälsa. Det innebär att försämringar skett 40-50 gånger, bara sedan min egen ungdom.
Statistiken är tveksam - alla unga borde tagit sina liv vid det här laget.
Psykisk hälsa låter sig inte riktigt mätas, komplexiteten är på tok för stor. Portlåsen är fler idag än på min tid.
Men å andra sidan hade vi inte barnkonventionen i ryggen.
De självskadande snitten löper fortfarande övervägande i lodrät
riktning över handlederna, vilket anses vara lite mindre farligt.
Och Sven Wollters ben är fortfarande inte kapat.
