Common sence, bonnförnuft. Tillskrivs vanligen en människa som
haft vett att aldrig läsa en bok.
På kvällen 30/6 1979 för Sveriges föräldrar en hopplös kamp
mot klockan – Det är bara timmar tills lagen mot barnaga träder
i kraft. Snart tvingas de byta från fysisk till psykisk misshandel.
Pappor slutspurtar med några sista vemodiga slagserier.
En ögonvittnesskildring: ”Tolv örfilar synkroniserades med
moraklockans sista tolv slag. Sen var det äntligen första Juli.
I grammofonen sjöng Gullan Bornemarks ungar Hallå Hallå till
snytingarna”.
Sverige vaknade upp i en liten tyst landsorg - en landsorg ingen ens
vågade utlysa. Denna afton hade blivit en dyr affär.
Tandfen fick dammsuga kappa och trenchcoat på 25-öringar.
Men det blev en bra slant till karameller som skänkte lindring i
barnens ömmande munnar.
Detta skulle kunna vara inledningsscenen i filmen om
Gullan Bornemark.
Hon fann musikaliska lösningar som andra tonskapare
missade – de var allt för uppenbara, som gillrade fällor.
Men enkelhet är ofta endast skenbar. Det är svårt att hitta dit,
särskilt om man kan mycket. Svårt att hitta rätt bland alla val.
Detta är basic, melodier flyter fram i sekvenser. Men små, knappt
märkbara variationer gör Bornemarks musik egensinnig.
Det är helt, det är rent. Det är storslaget och präktigt.
Vackert, men aldrig sentimentalt.
En kontrasterande ljudkuliss när barnen fick sina dagsedlar
förr i tiden.
Bornemark hade varit ett livsfarligt vapen i händerna på Hitler.
