Det brukar vara en viking, eller nåt liknande.
Men se – här har man avbildat en helt vanlig svensk alkoholist.
Och det är en skylt som håller vad den lovar.

LYKTA

Efterfestens förstärkare har trasigt relä. Stukad dans till liten
klockradio. Någonstans i bruset hörs Jerry Williams - men han
sjunger inte. Jerka gråter på ett okänt antal MHz.
Det är en ond och förtrollad klockradio.
Plötsligt minns jag en psykiatriker från TV. ”Nekrofilen”, sa han,
”brukar föreställa sig liket som både varmt och mjukt”.
Det hade någonting med en känslomässig blockering att göra.
Jag börjar dra paralleller till mig själv och mitt förhållande
till levande människor.
Värme och gemenskap som uteblev.
Det sista jag såg var fördärvade äpplen - barnen hade tagit en
liten tugga av varje. Sedan gick jag min hemliga stig till
restaurangen. Men bitar av intrampad trolldeg föll från skorna.
Bakom mig låg bitarna spridda och röjde min skyddade indentitet.
De lyste i natten som orienteringskontroller.
Fruktskålen var en rar syn - i skarp kontrast till Kjell. Han ropar:
”Lennart Lill-Strimma Svedberg”, innan han spricker i neonljuset.
Men sex-disketterna levererades innan han sprack, de skulle komma
att kladda ner hela Internet.
Och Gunilla skulle ge det nedsprutade ansiktet ett ansikte.
Jag flyr från hennes klagan - till jukeboxen. Plötsligt börjar mina
fingrar trycka på alla knappar samtidigt.
Jag hade tappat kontrollen över mina egna händer.
En obehaglig tystnad följde. Det kändes som om jag precis tryckt in
fel kod i Lost-bunkern. Så började mekaniken arbeta. Den tejpade
skivarmen svängde med gräddvit protes under glashöljet - mot
okänd skiva. Musikboxen skulle slumpa fram ett första intryck av
mig, jag var rätt ny på stället. Mängder av låttitlar passerade revy
från mitt bläddrande i apparaten – grejer som inte gick att snacka
bort. Men jag hade tur – Juice Leskinen. Jag såg en finsk tumme
höjas i uteserveringens halvdager.
Man drömmer om förödelse – men det blir bara en liten hämnd.
Trycker med flit på den högra sidan av spolknappens två fält
- ekonomispolknappen - och lite skit blir kvar.
Men Gunilla blinkar till mig när jag kommer ut därifrån.
Nollan är spräckt – och jag har tvättat händerna.
In i någons bil och i väg till en lägenhet.
Jag faller – bragd ur jämvikt - rakt över en uppfläkt Gunilla som får
utgöra provisorisk bår. BASIC soltopp - hon har fixerat pattarna
med gulsvart avspärrningstejp. Vaginalkula och konstgjord höftkula.
Och så disco-rök över alltihopa – men helt ofarlig att inandas.
Jerka tar ton i klockradion. Det låter som en varning.
Sången bryts för ett meddelande: Kjell befinner sig inom den
förbjudna radien av trehundra meter. Han skriker åt oss från parkeringen. Det låter som svartsjuka.
Småskuren jävla typ.
Och beredd att ta konsekvenserna av ett brutet besöksförbud.
Han vill verkligen ha sitt gamla skitliv tillbaka.
Men hisstaket är löstagbart, och vi flyr via hisschaktet.
Hon bjussar på taxi hem - färdtjänst till fast pris.
Jag vinkar med näsduk. Så kliver jag in i min lägenhet, plockar
fram fruktkniven och skär bort äpplenas brunade tuggmärken.
Sen slänger jag dem och går ut för att köpa nya fräscha äpplen.

BINGO

Märkpennans neonplump på nr. 23.
Sedan ett intervall på 31 sekunder till kupongens nästa
nummer - som är omarkerat.
Därför är det sannolikt att han dött någon gång under
den där halva minuten. Det var slutsatsen jag drog efter att
ha klockat de olika momenten under reprisen.
Jag väntade förgäves på att bingomuzaken skulle brytas av
detektivmusik. Men det fanns inget kriminaltekniskt intressant
med det här dödsfallet – det var en helt naturlig död.
En död för de närmast sörjande - om det funnits några.
Och den inträffar precis 3 minuter innan Färgfemman ska börja.
Likbil bakom grön lucka.
Och så kopiöst med smågodis bakom den röda – sötsakerna hade
tagit livet av min gamla släkting.
Jag öppnade fönstret, såg upp mot himlen och gjorde en felaktig
UFO-observation. Jag gick fram till möbelorgeln och tryckte på
strömbrytaren. Den började brusa dovt. En av fotpedalerna var
skev, så jag sparkade till den så den hamnade i rätt läge.
Jag slog an ett mollmajnio – ett detektivackord.
Och så kändes hans torftiga död med ens lite mindre torftig.　
Det femtoniga ackordet är som en chockvåg i fem sekvenser – man
får en viktig insikt, samtidigt som frågetecknen hopar sig.
Det klingar i HBO-serien Sex På Stan. 
Det är det sista som händer i vinjetten, om jag minns rätt.
En gång ett stolt deckarackord som brukade annonsera en ledtråd,
ett likfynd eller ett villospår - i dag på dekis som förstärkare av
obehagliga sexskildringar i en deprimerande tv-serie.
Jag begrundar både ackordets och min släktings öde under
ett stilla nynnande, stöttad av gamla Yamaha B-805:

Släkten börjar sina
en och en så stryks de med ett X
Du dödades av Ballerina
som tillverkas av Göteborgs Kex

Spökskrivare åt Fonus – en gammal och krossad dröm.
Jag började bläddra i telefonkatalogen efter en annan begravningsbyrå.
Min blick vandrade genom rummet medan signalerna gick fram.
Jag ville inte blanda mig in i en arvstvist om möbelorgeln.
Men jag kunde behöva en bra märkpenna.

PICTOGRAM - GÖTA KANAL 1

Svante Grundberg: