LYKTA

Efterfestens förstärkare har trasigt relä. Stukad dans till liten
klockradio. Någonstans i bruset hörs Jerry Williams - men han
sjunger inte. Jerka gråter på ett okänt antal MHz.
Det är en ond och förtrollad klockradio.
Plötsligt minns jag en psykiatriker från TV. ”Nekrofilen”, sa han,
”brukar föreställa sig liket som både varmt och mjukt”.
Det hade någonting med en känslomässig blockering att göra.
Jag börjar dra paralleller till mig själv och mitt förhållande
till levande människor.
Värme och gemenskap som uteblev.
Det sista jag såg var fördärvade äpplen - barnen hade tagit en
liten tugga av varje. Sedan gick jag min hemliga stig till
restaurangen. Men bitar av intrampad trolldeg föll från skorna.
Bakom mig låg bitarna spridda och röjde min skyddade indentitet.
De lyste i natten som orienteringskontroller.
Fruktskålen var en rar syn - i skarp kontrast till Kjell. Han ropar:
”Lennart Lill-Strimma Svedberg”, innan han spricker i neonljuset.
Men sex-disketterna levererades innan han sprack, de skulle komma
att kladda ner hela Internet.
Och Gunilla skulle ge det nedsprutade ansiktet ett ansikte.
Jag flyr från hennes klagan - till jukeboxen. Plötsligt börjar mina
fingrar trycka på alla knappar samtidigt.
Jag hade tappat kontrollen över mina egna händer.
En obehaglig tystnad följde. Det kändes som om jag precis tryckt in
fel kod i Lost-bunkern. Så började mekaniken arbeta. Den tejpade
skivarmen svängde med gräddvit protes under glashöljet - mot
okänd skiva. Musikboxen skulle slumpa fram ett första intryck av
mig, jag var rätt ny på stället. Mängder av låttitlar passerade revy
från mitt bläddrande i apparaten – grejer som inte gick att snacka
bort. Men jag hade tur – Juice Leskinen. Jag såg en finsk tumme
höjas i uteserveringens halvdager.
Man drömmer om förödelse – men det blir bara en liten hämnd.
Trycker med flit på den högra sidan av spolknappens två fält
- ekonomispolknappen - och lite skit blir kvar.
Men Gunilla blinkar till mig när jag kommer ut därifrån.
Nollan är spräckt – och jag har tvättat händerna.
In i någons bil och i väg till en lägenhet.
Jag faller – bragd ur jämvikt - rakt över en uppfläkt Gunilla som får
utgöra provisorisk bår. BASIC soltopp - hon har fixerat pattarna
med gulsvart avspärrningstejp. Vaginalkula och konstgjord höftkula.
Och så disco-rök över alltihopa – men helt ofarlig att inandas.
Jerka tar ton i klockradion. Det låter som en varning.
Sången bryts för ett meddelande: Kjell befinner sig inom den
förbjudna radien av trehundra meter. Han skriker åt oss från parkeringen. Det låter som svartsjuka.
Småskuren jävla typ.
Och beredd att ta konsekvenserna av ett brutet besöksförbud.
Han vill verkligen ha sitt gamla skitliv tillbaka.
Men hisstaket är löstagbart, och vi flyr via hisschaktet.
Hon bjussar på taxi hem - färdtjänst till fast pris.
Jag vinkar med näsduk. Så kliver jag in i min lägenhet, plockar
fram fruktkniven och skär bort äpplenas brunade tuggmärken.
Sen slänger jag dem och går ut för att köpa nya fräscha äpplen.