Märkpennans neonplump på nr. 23.
Sedan ett intervall på 31 sekunder till kupongens nästa
nummer - som är omarkerat.
Därför är det sannolikt att han dött någon gång under
den där halva minuten. Det var slutsatsen jag drog efter att
ha klockat de olika momenten under reprisen.
Jag väntade förgäves på att bingomuzaken skulle brytas av
detektivmusik. Men det fanns inget kriminaltekniskt intressant
med det här dödsfallet – det var en helt naturlig död.
En död för de närmast sörjande - om det funnits några.
Och den inträffar precis 3 minuter innan Färgfemman ska börja.
Likbil bakom grön lucka.
Och så kopiöst med smågodis bakom den röda – sötsakerna hade
tagit livet av min gamla släkting.
Jag öppnade fönstret, såg upp mot himlen och gjorde en felaktig
UFO-observation. Jag gick fram till möbelorgeln och tryckte på
strömbrytaren. Den började brusa dovt. En av fotpedalerna var
skev, så jag sparkade till den så den hamnade i rätt läge.
Jag slog an ett mollmajnio – ett detektivackord.
Och så kändes hans torftiga död med ens lite mindre torftig.
Det femtoniga ackordet är som en chockvåg i fem sekvenser – man
får en viktig insikt, samtidigt som frågetecknen hopar sig.
Det klingar i HBO-serien Sex På Stan.
Det är det sista som händer i vinjetten, om jag minns rätt.
En gång ett stolt deckarackord som brukade annonsera en ledtråd,
ett likfynd eller ett villospår - i dag på dekis som förstärkare av
obehagliga sexskildringar i en deprimerande tv-serie.
Jag begrundar både ackordets och min släktings öde under
ett stilla nynnande, stöttad av gamla Yamaha B-805:
Släkten börjar sina
en och en så stryks de med ett X
Du dödades av Ballerina
som tillverkas av Göteborgs Kex
Spökskrivare åt Fonus – en gammal och krossad dröm.
Jag började bläddra i telefonkatalogen efter en annan begravningsbyrå.
Min blick vandrade genom rummet medan signalerna gick fram.
Jag ville inte blanda mig in i en arvstvist om möbelorgeln.
Men jag kunde behöva en bra märkpenna.
