Det sista jag minns var en skepnad i vit rock som
svingade en reflexhammare genom luften.
När jag hade återfått medvetandet var min tjej borta.
Jag befann mig i ett töcken, där doftpartiklar av
exkrementer från klinikens essenser dröjde sig kvar
efter den unge proktologens lömska räd.
Drivor av klöver hägrade på denna mindre attraktiva
gren inom läkekonsten. Löneläget kunde användas som
dimridå framför ens verkliga avsikter.
Ekolodets kalla display guidade honom genom grumligt vatten.
Så nappade det – han hade funnit Röv.
Dr. Sperber la rabarber på min tjej – och jag kände
mig bara fruktansvärt ensam och värdelös.
Jag drack apotekets Treo. Kanske drack dr. Sperber
receptbelagd Treo Comp – en tablett som utplånar
varje spår av bakfylla.
Kanske hade hon blivit lyckligare med mig.
Men säkert var att dr. Sperber - bättre än jag – skulle
kunna göra något för hennes rövs hälsa, om den
någon gång skulle börja vackla.
Men en kväll skimrade små virtuella stjärnor på
den gamla tjocka dataskärmen. De uppenbarade sig en
och en och annonserades med sinustoner.
Jag hade funnit en sajt där man kunde betygsätta läkare.
Där var ett dussin kategorier i betygsskalan 1-7.
Sju stjärnor till dr. Quinn - en ensam stjärna till dr. Död.
Så bockade jag i sju skinande stjärnor i varje kategori
- även i den om bemötande.
Högsta betyg till dr. Sperber.
Inte ens självmordsbenägenheten kunde neutralisera
min konflikträdsla.
Jag klickade på acceptera-rutan och loggade ut.