GÅRDAGENS LIRARE

Spelförluster bearbetas i nattens drömmar.
Jag själv som gnuggar en pinne i hopp om att kunna
förse scoutledaren med eld.
Plötsligt blir jag varse – det är scoutledarens kuk
jag gnuggar. Vaknar av att jag onanerar.
Istället för eld - sperma.

Men hoppet om gott liv hålls vid vid – med hjälp av
illustrerade körsbär. Höljet är ett membran som
planterar taskiga gamla ljud i spelarens kropp.
Alla musiktekniska landvinningar har förlorats med flit.
General Midis efterblivna anfader går igen i en harmlös
ljudmatta. Den dämpar vår befogade oro.
Vi glömmer att Jack Vegas är en farlig maskin.
Den dödade Bally och Gottlieb.
Den tvingade Wiliams att börja med dobbel.
Och därför fick vi aldrig det SALÒ-flipperspel vi drömde.
Tanken var att hertigens sked skulle fällas ut mellan flipprarna
som belöning efter en korrekt drop catch, och förhindra
en Straight Down The Middle (SDTM).
Det skulle bli poängavdrag vid uselt spel – ett nytt grepp.
Och när biskopen deklarerat att han förlorat sin potens,
skulle en av spelets två flipprar sluta att fungera.
Skönlir hade aldrig betalat sig i flippersvängen – tills nu.
Hade man bara säkrat avföringsskeden kunde den täcka upp
för en slak flipper.
Ni fattar vad jag menar.
Men istället fick vi Vegas, med ljudchip från kasserade
varuhuskaruseller.
Ljuden återskapade gamla sköna bilder:
Det lyckliga barnet i Domus karusellflygplan.
Maskinen stannar – kronan är slut.
Pappa lyfter upp det, eller lägger i en ny krona.
Så tripplar jag körsbär.
Vinstchans 1 på 3 - minus den okända procentsats
maskinen tar tillbaka från tidigare spelvinster.
Det är förkylt - men ingen pappa griper in.
Och ingen sked fälls ut och räddar mina kulor.
Förströelsespelets arrendator smulgråter över
degbitens magra fyllning – den som ska hålla oss spelande.
Han sparar för att kunna sponsra en liten men viktig
komponent till en bilbomb på västbanken.
Den här mannen fick 37 kronor av varje bortlirad hundring.
De resterande 63 gick till scoutrörelsen via Staten.
Jag var bunden vid maskinen - bränd kvartsjude fjättrad i pålstek.
Men en dag kom vi över en Jack Vegas på en tipp.
Plasten hade spruckit på en av knapparna och det var ölstänk på
skärmen. Vi satte i kontakten och den spelade sitt intro – den fungerade.
En lång historia av våld mot döda ting; vi hamrade på maskinen i
hopp om att finna dess svaga punkt.
Efter tre veckor och dussintals reparationer fann vi den.
Den satt listigt nog på vänster sida – de flesta spelare är högerhänta
och klipper därför till maskinen på höger sida efter en
misslyckad dubbling.
Nu behövde vi bara ett ställe utan bar med översikt över
apparaterna – vi fick överge Palermo.
Det blev fem dagars hamrande. Maskinerna svarade med
att spotta ut kvitton, när de inte gick sönder - vi började bli täta.
Men det vi inte visste var att alla apparater var sammankopplade i ett system som övervakades av lotteri-inspektionen.
En kväll gjorde de en räd, och lagen hade sin gilla gång.
Ganska snart fick apparaterna en ny och avancerad mekanik som inga knytnävar bet på.


Jack Vegas front i genomskärning. ”X” markerar dess svaga punkt.