Med ett bättre förstoringsglas ser man inskriptionen
på sätets stålhölje: SOU 1992:73 – Psykiatrireformen.
Få vet att sätet närmast bussföraren kom till som ett
led i denna reform. Det var tänkt som social träning för
ensamma, vansinniga och udda existenser - med
bussföraren som bollplank.
Lösa, men skruvade bollar av hat och pladder.
Oftast helt otagbara.
Dårarnas Tron blev standard i varje svensk buss.
Kommunal företrädde chaffisarna, men var samtidigt
beroende av sossepengar. Kommunal beklagade sig:
”Det var Ingvar Carlsson som satte dit det där jävla sätet,
så vad fan ska vi göra? Sätet blir kvar”.
Jag slumrade och hållplatserna låg tätt, tätt.
Aspö Corner – Märsö Kiosk – Hjulstabron –
Väppeby Vägskäl – Spelbo.
I trakterna av Aspö Corner sitter folk längst bak i bussen.
Det är tuffast, helt enkelt.
Men dragspelscentrat i bussens mitt är en skyddad zon.
Lädervägg i zick zack med ljuddämpande effekt.
Skrämda ögon i backspegeln. Rädsla som gift sig med
dödslängtan. En fetma som aldrig skulle försvinna.
Chaffisen manövrerade bussen genom det torra och
ogästvänliga landskapet .
Det var han som skulle bli kanalen in i samhället för
mannen i det extra sätet bredvid honom som skrek:
”Sax låg begravd i påse, slö av sten”.
Plötligt hördes ljud från bakre delen av bussen.
Aspö Corner-borna spelade vit makt-musik i ipod.
En röst vrålade:
Sverige är inte längre som det brukar
Men Tors Hammare ska krossa svarta kukar
Med både korrekt rim och vissa litterära kvalitéer
skilde den ut sig från allt jag hört i genren.
Fraserna ägde en giltighet, om man bara bortsåg från
det hemska budskapet.
Ett litet musikhistoriskt ögonblick i Spelbo.
Om jag nu uppfattat den rätt, vill säga.
Jag var helt nyvaken.
