onsdag 22 juni 2011

EN DAG PÅ PSYK

























D
et kan ha kommit väta i dörrklockan på psyk. Kanske kaffe, kanske tårar. Det var flera falska toner i den i grunden ganska muntra melodin och rytmiken var sönderbruten. Fjärde takten inleddes av en extra stark fyrstryken sinuston som skar i öronen. Det var inte mycket kvar av ”Auld lang syne”, ’Sången som ingen kan’, kallas den ibland då få minns hela texten. Ingen verkade heller behärska Livets Sång – och så bar det av mot psyk en vacker dag. ”När lägerelden brunnit ut”, eller nåt i den stilen hette den i vår scoutgrupp. Den fungerade som avslutningsvisa innan några fick fly hem från spö. Jag bankade på rutan med min råbandsknopsärrade näve till den vansinniga melodin. Ingen kom och öppnade. Då plötsligt efter modulens svaga inledning gjorde den en misslyckad skenmanöver. Och som vore det ett försök att avleda uppmärksamheten från den felaktiga tonen, lät den de efterföljande tonerna komma i dubbel hastighet. Kanske hade någon gett sig på mekaniken när han insåg att låten var för pampig för avdelning 42. Eller så hade de valt rington med den dystra svenska versionen i åtanke – ”Godnattvalsen” som Ulla Billquist sjöng in. Hon tog dessutom livet av sig. Hemlig bög var hon också, kanske en passning från psyk till oss som väntade på att bli insläppta. Ett sätt att räta ut några frågetecken och eventuellt spara terapitid. Alla hennes 358 skivsidor smälte när huset brann, vilket sägs ha varit den utlösande faktorn till självmordet. Hennes lilla dotter klarade sig. Men meningslösheten blev ändå övermäktig när monumentet över henne själv var grillat. Nu ljöd den gamla listettan i trapphuset. Förvanskad som ledmotivet till en lallande fåne som försöker intala sig att allt är bra fastän ingenting är bra. Jag skrattade och blev insläppt av receptionisten. Psykologen var vacker, lång och smärt. Jag hade  hittat honom med en sökmotor på morgonen. En nätupplaga berättade om hur han hoppat i ån och räddat livet på en berusad man. Han tog min hand och tryckte till. En ny fyllskalle skulle räddas.

FAKE-PLÅSTER

torsdag 2 juni 2011

DE FETA


 



 
Man förväntar sig krossade speglar hemma hos en fet.
Men de hänger alltid där de ska. Speglarna blottar hemligheten bakom det överflödiga fett som aldrig reducerats – fettet vållar mindre psykiskt lidande än man skulle kunna tro.
Ibland är de guldpläterade, de där speglarna.
Man förväntar sig bakgrundsljud där tuba och trombon skildrar de feta där de rör sig i sina lägenheter. Men brassektionen drunknar i svensktopp.Till glaskross och trombon-glissandon faller de och späcket pulvriserar möbler. Sen tar de sig aldrig mer upp, tänker man.
Men det gör de alltid. De reser sig ur rasmassorna, vaggar obekymrade iväg mot sina kylskåp.
En gång gjorde man ett TV-program med feta människor. Man matade dem med nyttig mat - och de smalnade.
Men de feta hade en hemlig agenda.
Och när TV-teamets sista gubbe lämnat inspelningsplatsen började de äta dålig mat igen. Utvärderingen ett år senare gav ett nedslående resultat. De feta var nu ännu fetare än de var innan bantningskuren. Det var som om de skulle ha straffat sig själva för att ha brutit mot en grym naturlag om förfall. Det ser inte bättre ut när man summerar en långsiktig behandling av sexdårar, törstiga eller barn med särskilda behov. Fettet är bara mer påtagligt. Och omgivningen kan följa den fetes hopplöst stillastående kamp.
Men ibland verkar det som om vi alla sitter där vi sitter. Att vi bara temporärt tar oss från vår guldsits eller bajsdyna, beroende på vilken plats naturen har gett oss. Och snart sitter man där igen – och inte ens guldsitsen är helt ren. Bestående förändringar kräver en hotbild. En läkare som skrämmer skiten ur en. Ett outhärdligt självförakt. En skämtspegel som gör en fetare, levern lite mer svullen och penis deformerad i spegelns konkava veck. Därifrån brukar vägen till förändring vara kort. Fast inte ens då finns några riktigt bra garantier.

YOKO AND THE BEATLES