D |
et kan ha kommit väta i dörrklockan på psyk. Kanske kaffe, kanske tårar. Det var flera falska toner i den i grunden ganska muntra melodin och rytmiken var sönderbruten. Fjärde takten inleddes av en extra stark fyrstryken sinuston som skar i öronen. Det var inte mycket kvar av ”Auld lang syne”, ’Sången som ingen kan’, kallas den ibland då få minns hela texten. Ingen verkade heller behärska Livets Sång – och så bar det av mot psyk en vacker dag. ”När lägerelden brunnit ut”, eller nåt i den stilen hette den i vår scoutgrupp. Den fungerade som avslutningsvisa innan några fick fly hem från spö. Jag bankade på rutan med min råbandsknopsärrade näve till den vansinniga melodin. Ingen kom och öppnade. Då plötsligt efter modulens svaga inledning gjorde den en misslyckad skenmanöver. Och som vore det ett försök att avleda uppmärksamheten från den felaktiga tonen, lät den de efterföljande tonerna komma i dubbel hastighet. Kanske hade någon gett sig på mekaniken när han insåg att låten var för pampig för avdelning 42. Eller så hade de valt rington med den dystra svenska versionen i åtanke – ”Godnattvalsen” som Ulla Billquist sjöng in. Hon tog dessutom livet av sig. Hemlig bög var hon också, kanske en passning från psyk till oss som väntade på att bli insläppta. Ett sätt att räta ut några frågetecken och eventuellt spara terapitid. Alla hennes 358 skivsidor smälte när huset brann, vilket sägs ha varit den utlösande faktorn till självmordet. Hennes lilla dotter klarade sig. Men meningslösheten blev ändå övermäktig när monumentet över henne själv var grillat. Nu ljöd den gamla listettan i trapphuset. Förvanskad som ledmotivet till en lallande fåne som försöker intala sig att allt är bra fastän ingenting är bra. Jag skrattade och blev insläppt av receptionisten. Psykologen var vacker, lång och smärt. Jag hade hittat honom med en sökmotor på morgonen. En nätupplaga berättade om hur han hoppat i ån och räddat livet på en berusad man. Han tog min hand och tryckte till. En ny fyllskalle skulle räddas.
