Jag hade vinklat en pärm så att den dolde all insyn till det klotter som toppstyrdes direkt från min högra hjärnhalva. Föredragshållaren bytte overheadbild. Nya staplar, nya möjligheter. Hans röst var ganska långt borta då jag hörde en annan röst väsa: "Vad ritar du, ritar du av mig"? Det var en kvinnlig kollega i femtioårsåldern som satt en bit bort vid konferensbordet. "Nej, nej. Jag ritar inte av dig", viskade jag tillbaka. Jag vek ihop pappret så diskret som möjligt och stoppade det i pocketfickan på kavajen. Två dagars seminarium med övernattning. Efter middagen blev det dans till levande musik. Plötsligt ser jag den där damen stå i närheten av min kavaj som jag hängt över en stol. Styrkt av rödvin har hon plockat fram pappret ur min ficka och står och stirrar på det. Jag funderade över den mikroskopiska chansen att hon skulle se bilden som ett ställningstagande mot övergrepp och nazism - och inte som ett porträtt av henne.
Just då möttes våra blickar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar