Idag är det nästan bara de nästan döda som får plats på ett hem. Men då på 90-talet svängde det om äldreomsorgen. De gamla - de vi var där och spelade för - gungade i sofforna och sjöng med i refrängerna, i alla fall ibland. En majoritet var förstås väldigt risiga redan då. Men allsången hade en magi, och det är inte riktigt samma sak att spela inför 12 dödsbäddar med pipande maskiner som levererar livsuppehållande medel mitt i musiken. Då blir det konst istället för glädje. Eller bara sorg. Samtidigt blåste schlagrarna ofta oönskat liv i vårdbiträdenas döda föräldrar. Trettiotalsdängorna verkade riva upp gamla sår, ouppklarade konflikter. De surade i entrén och väntade på att få gå ut och röka sina mentholcigaretter. Ibland mellan låtarna kom de fram och önskade Smokie. Living next door to Alice var tyvärr en garanti, och ibland även en förutsättning för att få fler jobb.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar