MEN TORPAREN FRYSER

Vilka är Philemon Arthur & The Dung? Frågan är väl ingen riksangelägenhet, men säkert 120 svenskar funderar på den då och då.
Dags att reda ut den saken, en gång för alla.
Man kan ju börja med att fråga sig själv: Var hörde jag egentligen samma fåniga röster 10 år senare, sjungandes lika bisarra texter?
Det krävs tung bevisföring när man ska påvisa något som inte uppfyller folks förväntningar. Folk gillar Flickan & Kråkan, och vill därför att det ska vara bröderna Wiehe. Kanske inte riktigt samma kreativa nivå. Lite för pretentiösa också. Risken Finns, ett annat hett spår, matchar inte heller profilen. De hade ingen karriär att förstöra. Därför knappast rimligt att tro att dom ska kunna ha hållit käft under alla dessa år om en så pass bra hemlig identitet.

Per Dunsö & Ola Ström däremot hade framtiden utstakad.
Dom skulle göra TV och få tjejer.

Här några besvärande omständigheter att ta i beaktande:

Philemon Arthur spelar dragspel precis som Per Dunsö & Ola Ström, sångarna verkar hålla sig till ungefär samma tonhöjder(väldigt högt), båda banden sjunger om katter, båda banden är definitivt kreativa låtmakare, Philemon skrev In Kommer Gösta och en av karaktärerna i Solstollarna heter Gösta. Dessutom en märklig omständighet, efter det att ett par skåningar givit mig en dialekt-analys. De kunde härleda Philemons dialekt till trakterna av Karlskrona.
I Karlskrona bor enligt Eniro en viss mr. Per Dunsö…

Här en vers ur Dunsö & Ströms John. Nog låter det rätt mycket Philemon Arthur.

John, hoppas du mår bra
Jag kan ju supa lika bra som du
Men jag blir nog aldrig någon Sartre
Kommer aldrig till Montmartre
Tänk vi prata hela natten, men det enda som jag minns
Är din katt och dina slitna jeans

En till textrad av Dunsö & Ström som inte direkt försvagar misstankegraden.

Vi vill ej bli räddade, räddade, räddade,
nej, vi vill bli gräddade, gräddade, gräddade.

Och titeln Torparen Fryser, känns ju inte heller långt borta.

Per Dunsö & Ola Ström lärde känna varandra på musikvetenskapliga institutionen i Lund 1970. På den tiden fanns det något som hette Finkultur. Den klassiska musikvärlden var högtravande på ett sätt som knappast går att föreställa sig idag. En harmlös travesti av en klassisk komposition väckte ont blod. I den tidens anda blev Philemon Arthur en skapligt lyckad provokationen.