Jag praktiserade på en liten närradiostation och chefen där var från en svunnen epok. Stofil uti fingerspetsarna. Han ledde ett program på onsdagseftermiddagarna som han kallade Musikgästens Musik. Upplägget var enkelt: En lokal kulturpersonlighet fick komma dit och spela sin favoritmusik. Så långt var det inga konstigheter. Men radiochefen hade en fix idé att musikgästen skulle hålla käft under hela programtiden. Om musikgästen yttrade något blev radiochefen irriterad och ledsen, ibland lite aggressiv. Då fick detta på pappret stinkande koncept ändå ett visst underhållningsvärde.
Man kunde höra honom i korridoren mellan sändningarna: "MEN DET ÄR JU MUSIKGÄSTENS MUSIK SOM SKA STÅ I FOKUS! DOM BRYTER MOT HELA PROGRAMIDÉN NÄR DOM PRATAR UNDER FASTSTÄLLD PROGRAMTID". Ingen kunde begripa varför musikgästerna överhuvudtaget skulle medverka i sändningarna när dom ändå inte fick säga Flaska.
Den lilla närradiostationen är idag ett minne blott. Och med den gick även Musikgästens Musik i graven. Kanske den uslaste programidén i radions historia.
Det är så vackert med idéer i andras huvuden. Den korta stund man verkligen förstår, känner, deras vision. Musikgästens MUSIK. Kom igen, det är ju genialt!
SvaraRaderaSen kom reklamradion.