måndag 25 oktober 2010
TILL 22-ÅRSMINNET AV CURTH HSONS DÖD
Hson gav oss realistisk pornografi
Både till skrift, layout och fotografi
Med utgångspunkt från verkligheten som vi lever i
Blev det en dyr - men mycket prisvärd pornografi
Hson gav oss snygg och stilren pornografi
Både till tanke, format och typografi
Han symboliserade allt man ville bli
Men han lämnade ett stort tomrum när allt var förbi
Det var en bra och mycket gångbar pornografi
Men en ständigt motarbetad pornografi
Det är många år sen som hans hjärta slutade slå
Men hans ande spirar i Oxtorgsgränd 1-2
Hson ger oss aldrig mera pornografi
Det är andra som tagit över hans industri
Men trots noggranna instruktioner om vad som är rätt
Har man förvaltat arvet från Hson på det värsta av sätt
Man har fördärvat bra och slitstark pornografi
Det blev urvattnad och själlös pornografi
Det är många år sen som hans hjärta slutade slå
Men hans ande spirar i Oxtorgsgränd 1-2
Denna man som gav oss helt otrolig pornografi
lördag 23 oktober 2010
OCH VI GICK HEM
Vi var unga, vi drack kaffe
Lyssnade på E. Hitler & Luftwaffe
Men inga handikapp var grava - vi spillde Java
Och vi gick hem
Vi blev äldre, vi blev tjocka
Någon ropa Låt det bli en väckarklocka
De fetas kärlek var blott sagor – som föll i flagor
Och vi gick hem
Det var gallrat, det var sållat
Allting vackert hade någon redan ollat
Men vi fann överblivna människor - det uppstod känslor
Och vi gick hem
Vi är gamla, och vi klagar
Sodom fick vi blott i 120 dagar
Juridiskt är vi inte störda - vi blev bönhörda
Och vi gick hem
tisdag 19 oktober 2010
GÄVLEBORG HAR BLIVIT FARLIGT
Repa mod
Alla hjärtan sprutar blod
Vi försöker ge oss hän
Men kvar i Gävleborgs län
Facklans ljus
Vi campar utanför ett hus
Vi letar saker som vi tappa
En sjuk och biologisk pappa
Vi letade barndomens grav
I bollarnas hav
Vi sökte en fristad från skäll
Drömde att någon nån gång ska bli snäll
Vi väcker barndomens lik
Med luggar och skrik
Inget mer
Bollar i luften faller ner
Vi bär alla på en kvarnsten
Vi är dödade sen barnsben
Sov en stund
Vi blev kvar i Iggesund
Alla tjejerna har dragit
Gävleborg har blivit farligt
Vi letade barndomens grav
I bollarnas hav
Oförändrad person över tid
Med evig ungdom för alltid på glid
Vi väcker barndomens lik
Med luggar och skrik
GLOBEN
Söglob. 99:- från El-Giganten. Globen levereras med bifogad bild.
Denna bild är den förhandsgranskning jag fick vid beställningen: Badmästare 1982. Och Järnmagistern blev aldrig av.
Livräddningsdockan väntade livlös och förgäves på botten.
söndag 3 oktober 2010
RASBIOLOGINS ÅTERKOMST
Slagen ven i skolans korridorer, och vi började se en tendens -
det var oproportionerligt många vänsterkrokar.
Detektivlådans förstoringsglas vandrade från värkande
magar till fotspår. Skitiga fotavtryck gav övertydliga
ledtrådar om gärningsmännens flyktväg.
Samma gamla rutt, helt utan spänningsmoment.
Mysteriebilen rörde sig hemtamt mot destination
Observationsklassen.
Det var där de vänsterhänta förvarades.
Ibland vallades de på brottsplatsen. Men det resulterade bara
i etter värre smärta, av ännu fler vänsterkrokar.
En massa onödigt mänskligt lidande.
Jag minns folks skrämda blickar mot deras dörr.
De vänsterhänta stirrade på oss. De brukade slicka på den
glasade dörren.
De slickade mot oss.
Det var 68-generationen som härskade på bygget.
De hade huggit ner sina föräldrar som gamla almar.
Med de gamlas bortgång försvann en massa kunskap,
som den om betydelsen av låg panna.
68-barnen gick på motsatt linje, som barn alltid gjort.
De lastade Samhällsmaskinen för att hänsynslöst ha tryckt
ner hårfästena. De lyckades dra med sig hela den oberoende
vetenskapen i vansinneskarusellen.
De manipulerade Sveriges vetenskapsmän att hoppa över
vetenskap en generation - som om det varit fråga om alkoholism.
Lärarna ropade efter oss. Ur skäggen seglade lunchboxens
alfalfagroddar på darrande ljudvågor.
Mästrande stämmor förstärkta med skolkorridors-akustik:
”Tänk om det är de dumma som är snälla och de snälla som är
dumma”. ”Tänk om det är bra att komma sist i en tävling och
dåligt att komma först”.
Budskapen trummades in i oss med tamburin, och slog rot.
Men så är det åter dags för ett generationsskifte.
Man har återupptäckt generna som låg gömda, inbäddade i
ett lager av beige-brun plysch.
Vetenskapen är tillbaka på banan - rapporterna haglar:
Dyslektiker skannas – taskigt med aktivitet hos den
automatiserande avkodaren / Snittade örsnibbar vittnar om
hjärtproblem / Bokstavsdiagnosernas mysterium – Arv spöar miljö.
Och nu senast: Ansiktsmått mäter ilska.
Generna har gett sig in i kampen mot Samhällsmaskinen om
positionen som förste förgörare av mänskligt välmående.
Vi ser början på en politiskt korrekt version av den gamla
rasvetenskapen. Denna gång kommer brottslingen slippa
undan – han har lidit nog. Och ingen förtvivlad Same-Jojk
kommer heller ljuda från vanföreanstalters experimentsalar.
Nya grupper kommer att ligga under lupp. Det blir folk som
kan tryckas till utan att någon bryr sig.
Grupper med en plats i solen.
Välgörares tandrader kommer att granskas - som om
de suttit i käftarna på vita amerikaner.
Endast en grupp från gamla tiders experiment kommer – och
med utan risk för repressalier – ligga kvar för fortsatt
observation: Judarna.
Vi kommer att analysera varje flarn i den kaffesump som
spillts över blivande tyska lampskärmar – de som vilar över
giriga och energislukande lampor, med krökt sockel.
fredag 24 september 2010
790630
Common sence, bonnförnuft. Tillskrivs vanligen en människa som
haft vett att aldrig läsa en bok.
På kvällen 30/6 1979 för Sveriges föräldrar en hopplös kamp
mot klockan – Det är bara timmar tills lagen mot barnaga träder
i kraft. Snart tvingas de byta från fysisk till psykisk misshandel.
Pappor slutspurtar med några sista vemodiga slagserier.
En ögonvittnesskildring: ”Tolv örfilar synkroniserades med
moraklockans sista tolv slag. Sen var det äntligen första Juli.
I grammofonen sjöng Gullan Bornemarks ungar Hallå Hallå till
snytingarna”.
Sverige vaknade upp i en liten tyst landsorg - en landsorg ingen ens
vågade utlysa. Denna afton hade blivit en dyr affär.
Tandfen fick dammsuga kappa och trenchcoat på 25-öringar.
Men det blev en bra slant till karameller som skänkte lindring i
barnens ömmande munnar.
Detta skulle kunna vara inledningsscenen i filmen om
Gullan Bornemark.
Hon fann musikaliska lösningar som andra tonskapare
missade – de var allt för uppenbara, som gillrade fällor.
Men enkelhet är ofta endast skenbar. Det är svårt att hitta dit,
särskilt om man kan mycket. Svårt att hitta rätt bland alla val.
Detta är basic, melodier flyter fram i sekvenser. Men små, knappt
märkbara variationer gör Bornemarks musik egensinnig.
Det är helt, det är rent. Det är storslaget och präktigt.
Vackert, men aldrig sentimentalt.
En kontrasterande ljudkuliss när barnen fick sina dagsedlar
förr i tiden.
Bornemark hade varit ett livsfarligt vapen i händerna på Hitler.
VÄLGÖRARE UTAN KALL
måndag 20 september 2010
KOMMANDE FILM - JIMMY OLSENS ENDA VÄN
Jimmy Olsens känsloliv i fokus:
Oförmögen att känna ilska - ett leende som fastnat.
Hans skratt ekar mekaniskt i Daily Planets fikarum.
Jimmy Olsen bränner myror med förstoringsglas, men
utan entusiasm.
Stålmannen hade kapslats ut i rymden av sin pappa
från planeten Krypton. Strax därpå pulveriserades pappan,
mamman och hela planeten.
Den unge Stålmannen hörde ingenting av smällen -
explosioner hörs inte i rymden.
Stålmannen hamnar i en fosterfamilj på jorden, och Jimmy
Olsen blir hans enda vän.
Men en vän är en vän - i synnerhet när man saknar
andra vänner.
Stålmannen hade en till vän i Lex Luthor.
Men Stålmannen orsakade att syra spilldes på Lex
Luthors huvud. Detta ledde till att Lex Luthor blev
flintskallig för resten av sitt liv, ett tema som filmen
till stor del bygger på.
Från den stunden har Stålmannen en ovän för livet.
Och Lex Luthor viger sitt liv åt att försöka Kryptonit-mörda
honom.
Stålmannens sorgliga hemliga identitet röjer aldrig
vem han egentligen är. Därför kan han aldrig skörda frukterna av allt
bra han åstadkommer.
Han har en princip att inte använda sina krafter för att tillskansa
sig själv en enda liten vinst.
Undermedvetet straffar han sig själv genom stränga levnadsregler som förstör hans liv.
En sådan är att raggande måste ske när han är Clark, och
som Clark är han chanslös. Han har dålig självkänsla
och glasögon. Det finner Lois Lane avtändande – den enda
tjej han vill ha.
Filmen återkommer till den super-puff han blåste,
den som släckte laboratoriebranden, och räddade Luthor.
Men den välmenande handlingen ledde inte bara till
vännens flintskallighet, och livslång osämja. Den snuvade honom
också på det botemedel mot hans Kryptonit-allergi som Luthor
precis uppfunnit.
Filmen slutar på det enda sätt det kan för en osårbar man:
Han har överlevt Jimmy Olsen, Lex Luthor och Lois Lane, som han
aldrig fick.
Han har överlevt hela mänskligheten.
Vit Kryptonit (Se Stålmannen nr.3 1983) har utplånat allt växtliv.
Som den siste mannen på jorden, är Grön Kryptonit hans enda chans att ta sitt liv. Och plötsligt får scenen där Lex Luthor blev skallig en ny dimension; det fanns en mening med att Kryptonit-vaccinet gick om intet.
Nu kan han äntligen dö.
(Stålmannens liv passer revy: Lois Lanes kalla blickar / Ett misslyckat självmord - kulor studsar mot tinningen / I slow-motion faller Lex Luthors hår i stora testar).
I slutscenen visar det sig att hans avlidna och omtänksamma
styvföräldrar preparerat den rymdkapsel han kom till jorden i
med Kryptonit.
Så lägger sig Stålmannen i kapseln och skjuter ut sig själv i
den svarta rymden.
In i familjegraven.
måndag 30 augusti 2010
I VETENSKAPENS UTMARKER
Cassandra stod bakom soffan och gjorde magiska handrörelser över
Sebastians rygg. Men Cassandras händer hade ett naturligt
örfilsrörelsemönster som traderats i generationer. Händerna passade bra till att örfila upp folk, men inte lika bra
för den helbrägdagörande handpåläggning som var hennes arbetsuppgift.
Hon ingick i det team av vårdbroilers som gått kursen Musikens
Helande Kraft. Behandlingsformen byggde på teorien att
Mozarts musik kunde råda bot på alla former av psykiskt lidande - även Sebastians panikattacker.
Cassandras gamla armar av våld skulle fungera som ett komplement
till Mozart. För att knyta ihop säcken, sa man.
Desiree och Tess körde fasthållning i soffan, för Sebastian var
inte på humör för behandling.
Kursledare Emil gav oss muntliga instruktioner.
Han var döpt efter den färgstarke barnboksfiguren, som i ett
desperat försök av föräldrarna att framkalla den karisma som alltid
fattats dem – från stammen och ända ut i det lilla döende släktträdets yttersta förgreningar.
Kanske hade det lyckats.
Sebastian hade panik, men gjöt inga tårar över soffans tåliga
konstläder. Det berodde på att hans hjärnskada hade sabbat möjligheterna att skicka vätska till tårkanalerna. Därför blev ögonen aldrig informerade om när det var dags att börja gråta.
För ett ögonblick tänkte jag stänka lite vatten på hans ögon.
Kanske för att normalisera situationen, som började göra mig nervös.
Men jag hade inte gått kursen, så min behörighet räckte bara till
att sköta den lilla bergsprängaren som skulle skicka helande ljudvågor in i Sebastians öron.
Så gjorde Emil ett tecken. Det var dags för mig att trycka på Play.
Eine Kleine Nachtmusic, med skrik till. Utan skrik låter Mozart
däremot - precis som Leonard Cohen skaldade - som bubblegum.
En eftermiddag när jag kom till mitt arbete hade Musikens Helande Kraft haft krismöte. Behandlingen hade inte gett önskat resultat, och tanterna var arga. Fast mest handlade det om att ingen egentligen gillade Mozart. Jag fick själv ta en del av skiten – det var jag som var bödeln som tryckte på knappen.
Emil strök längs väggarna - tanterna hade pressat honom rätt hårt.
Till slut hade han gått med på att även Drömmens Skepp med Staffan
Percy hade läkande egenskaper.
Jag laddade bergsprängaren med Staffan Percy, och det fladdrade till i en tyllgardin.
I soffan sket Sebastian förgäves ner sig på osårbar konstläder.
Emil höjde en darrande hand mot mig.
Då tryckte jag på Play igen.
måndag 16 augusti 2010
DÅR-JANSSONS TESTAMENTE
Vi hade jättehög frånvaro.
Låg mest hemma och hånglade - vi levde i nuet.
Ibland när vi skolkade hördes ett välbekant motorljud utanför.
Det var Dår-Jansson som var på ingång.
Efter en stund knackade det på dörren.
Så klev Dår-Jansson in, rakt i den enorma högen av könssaftpapper som täckte nästan hela heltäckningsmattan.
Han lärde sig aldrig.
Och vi lärde oss aldrig slänga det där pappret.
Han brukade vänta utanför medan vi klädde på oss.
Sen körde han oss till lektionen i sin gamla Saab.
Dår-Jansson var våran klassföreståndare – och en ren produkt av
gamla snälla Sverige.
Mot slutet av terminen hade han strukit all våran frånvaro
ur pappren, förutom ett par timmar för trovärdighetens skull.
Han var mästaren på att i vilken miljö som helst hitta den där döda vinkeln, dit inga sminkspeglar når. Där väntade han, för att plötsligt bara dyka upp bakom oss, som från ingenstans.
Så slapp vi ta eget ansvar den dagen också.
En dag när vi låg där och hörde Dår-Janssons Saab närma sig
fick min tjej en ingivelse att gömma sig i garderoben. Men det var
som att Dår-Janssons alla sjuka sinnen ersatts av ett sjätte sinne.
Och han vadade genom havet av ömsom torkat, ömsom färskt knullpapper rakt mot garderoben.
Så var det bara att ta skeden i vacker hand och åka Saab till den
tråkiga lektionen.
Det här kan verka obegripligt idag. I vårt fall förelåg inte ens skolplikt - det var frivilligt gymnasium. Men så här glassig var tillvaron i Ingvar Carlssons Sverige. Som Ungdom På Glid ingick vi i den exklusiva skaran man kallade ”En Utsatt Grupp”. På den tiden var det nästan samma sak som diplomatisk immunitet.
Idag hade vi sannolikt blivit mulade med vårat eget knullpapper.
Men i slutet av Sveriges glans dagar stod välståndet hårt, långt ner
i våra halsar. Vi började dyrka allt som var dåligt, och fördöma allt som var bra.
Ingvar signalerade grönt för att använda handikapphjälpmedel som sköldar och vapen.
Vår vita hy började skifta betänkligt i beige.
Men trots att klimatet hårdnat, lider vi fortfarande i sviterna av rekordåren. De där gyllene åren gjorde oss både rekordsnälla och rekordpuckade.
Det var kul, men vi blev handikappade.
Så lallar vi idag planlöst runt som nyfattiga Dår-Janssons. Och omedvetna om den där pappersbiten som fastnat under våran sorgliga allvädersstövel.
Dagens Konstverk
fredag 13 augusti 2010
RODDAREN I FOKUS


Bandmedlemmarna ser ganska farliga ut. Men det gjorde å andra sidan de flesta på fotografier tagna i fotoautomater från förr.
Medan mäklarna har sin helt overkliga vidvinkel, hade dessa maskiner ett inbyggt filter som gav en distinkt gangster-look.
Men lägg märke till att roddaren får medverka med både namn och fotografi.
Det är ovanligt, och lite rörande.
FOLKSAM

Ibland är jag snäll, ibland är jag våldsam
Jag säljer försäkringar åt Folksam
Du kan alltid köpa dig en varm kram
Men man kan inte teckna sig mot blodskam
När skadan är skedd så dras varje knut åt
Jag är Folksams ruskiga ansikte utåt
Vi är alla tecknade för gruppliv
Vi är alla knäckta av ett skitliv
Inget läker, det kvarstår en hotbild
Vi förstår hur du kan må som frånskild
Vi kan gripa in när någon friställs
Vi kan ta och skicka dit en svinpäls
torsdag 5 augusti 2010
MISSLYCKAD RENSNING
Jörgens leende blottade en massa tandkött som skimrade i en rosa nyans, fast på ett könsneutralt sätt.
Vi iakttog honom genom kikare när han begav sig hemifrån.
Så stod vi i hans hem och såg oss omkring.
Inbrott på medelklassvis – huvudnyckel istället för kofot.
I papperskorgen rester av ett brev. De förde tankarna till herdepojken som försummat alla svinen och börjat kasta sten.
Så fann han de s.k. dödahavsrullarna.
Fyrtioett år senare satt vi på vår egen bruna rulle.
Brevet återskapades på elevhemmets köksbord. För att underlätta arbetet, kategoriserades bitarna och lades i olika fält på den gula vaxduken.
Men det var ingen helig skrift som växte fram. Det var en förljugen
smörja - från Jörgen till farmor i Huddinge.
Han hade besinnat sig och rivit pappret – men i allt för
stora bitar. Han borde ha investerat i en dokumentförstörare.
Jag insåg att brevet måste tonsättas.
Följande kväll när Jörgen kom hem var vi beredda med våra instrument.
1 – 2
1 – 2 – 3 – 4
Och alla gamla sätt att kränka integritet på skakade i sina grundvalar.
En vecka tidigare hade Jörgen röjt sina planer att söka anställning vid
Statens invandrarverk, där han hade en tung kontakt.
Sedan skulle han klättra mot toppen.
Och till sist bli ihågkommen som rekordhållaren i beviljade permanenta uppehållstillstånd enl. 2 kap. 4 e Paragraf UtlL.
Men så blev det inte.
Han blev mördare, eller dräpare om man ska vara exakt.
Som migrationsboss hade han ändå tvingats ta beslut som skulle
leda till åtskilliga människors död.
Nu blev det bara den där enda fylltanten i Trångsund.
Men för oss i Elevhemsorkestern var det en klen tröst.
Vi bandade aldrig uruppförandet. Men en dryg minut finns bevarad från genrepet.
Se länk.
http://dl.dropbox.com/u/6570792/MISSLYCKAD%20RENSNING.mp3
måndag 2 augusti 2010
IDAG KAN INGET SKYMMA SOLEN
I dag kan inte något skymma solen
Det är bara vatten i pistolen
Lirarna har tvättat varje nål
Det blir kramar fast man inte gjorde mål
Ingen ville lyssna när jag skrek
Men jag är skuldfri på varje bibliotek
Jag lånar alla ritningar
Det ska bli bomber som ett svar
Dom briserar och det blir inget kvar
Och alla dikter som gav verkligheten stryk
Men ingen kunde öppna dörrarna till psyk
Väntar er bakom en krök
Jag gör min entré i rök
Och pistolen gör ett nytt och friskt försök
I kväll finns inte grannarna som hör mig
Infraljuset visar mig var svinen rör sig
I kväll läggs det bandage på allting rivet
Och varje subba blir en vän för livet
I kväll finns inga speciella körkrav
Och alla stärks av det dom inte dör av
Vänstern har förbrukat all sin gatsten
Och nu kan man ge svar på tal med runsten
På Hce finns stimulans för fantasin
Men svaren finns i bibliotekets magasin
Hämtar mitt recept på gift
Snart går jag på nattens skift
Utskriven fast med någon särskild föreskrift
Allt detta måste stoppas fast jag vill ha mer
Fullkomligheten måste tas och rivas ner
Ingen vidare kemi
Det kommer aldrig att bli vi
Trycker på röda knappen - allting är förbi
I natt är nästan inga hästar hemma
Damerna är sinnessvaga, vi får klämma
Folkligheten suddas ut med wettex
Och rosens törn är mjukare än hundkex
I natt befrias käften från sin skena
Och varje medelmåtta blir en fena
Kängorna som sparkas känns som flip-flop
Och varje gammalt äckel verkar tiptop
Ingen ville lyssna när jag skrek
Men jag är skuldfri på varje bibliotek
Jag lånar alla ritningar
Det ska bli bomber som ett svar
Dom briserar och det blir inget kvar
Och alla dikter som gav verkligheten stryk
Men ingen kunde öppna dörrarna till psyk
Väntar er bakom en krök
Jag gör min entré i rök
Men bara vatten fast ändå ett bra försök
fredag 30 juli 2010
RED SOVINE - TEDDY BEAR

Ett referat av Teddy Bear som låg etta på Billboard Hot Country Singles 1976.
Pojken Teddy Bear anropar från sin döda pappas lastbilsradio, som i ett desperat försök att komma i kontakt med pappan på den andra sidan.
Istället svarar en snäll lastbilschaufför.
Teddy Bear berättar att han saknar åkturerna med lastbilen. Han är också ledsen för att han inte kan hjälpa sin mamma, då han är rullstolsbunden.
Lastbilschauffören styr sin 18-wheeler mot Teddy Bears hus, för att bjuda på en åktur. Det visar sig att socknens alla lastbilschaufförer hört det gripande samtalet, och gemensamt slutit upp runt Teddy Bears kvarter. Inte ett öga är torrt.
Kort efter Teddy Bear sjunger Diana Williams in uppföljaren Teddy Bear´s Last Ride.I sången dör Teddy Bear till följd av sin sjukdom. Vid begravningen är alla lastbilarna på plats.
Red Sovine verkade inte helt nöjd med att man dödat hans karaktär,
och spelade in Little Joe. Lastbilschauffören rullar vidare och hittar en hemlös jycke som han döper till Little Joe.
Little Joe trivs verkligen i lastbilen.
Men en stormig natt kraschar dom, och lastbilschauffören svimmar. Som tur är lyckas Little Joe dra ut honom ur det brinnande vraket. Han överlever, men har mist sin syn.
Nu kan han aldrig mer köra lastbil.
Han får bo i ett rum hos sin bror. Brodern har köpt honom en splitt ny lastbilsradio, eller C.B. som den heter på amerikanska. Detta för att han ska kunna behålla kontakten med sin gamla kollegor.
Teddy Bear som mirakulöst tillfrisknat kommer hem till honom en dag. Han har tränat upp Little joe till ledhund.
Och utanför är gatan full av brummande lastbilar.
Jag väntar fortfarande på en spelfilm baserad på låtarna.
KONTAKTER
Ett mord är allt som krävs för att en människa ska slippa fortsätta kallas Kreti Och Pleti.
Och när den tyske kannibalen Armin Meiwes efterlyste någon som ville bli uppäten, fick han 400 svar. Minst ett av svaren var seriöst.
Den tunga sanningen är att många hyggliga människor lyckas sämre än honom i sina kontaktförsök.
Ge en människa tre rader kontaktannons, och hon råkar röja flera av sina mindre angenäma karaktärsdrag. Här är de tre vanligast förekommande fraserna, och orden har vägts på guldvåg. Det är resultaten av veckor av tankearbete. Hör här: "Vän av tvål och vatten". Den signaturen fungerade i Lektyr under flera decennier. Den kan översättas till "Jag har duschat och förväntar mig samma av dig".
Snacka om inledningsreplik.
Den brukade kombineras med "100% diskretion",som betyder "Efteråt håller du käft om det här - jag är gift". Och så den lite obehagliga "Inre och yttre stil", vad nu den betyder.
Det här var - och är kanske fortfarande fungerande slogans. En viktig kantbit i gemenskapens pussel. Ett steg närmare att kunna trycka sin darrande och desinficerade näve, in i folksjälens vagina.
Att till sist lära sig tala med bönder, på det både obegripliga och avtändande sätt bönder talar på.
onsdag 28 juli 2010
MITT 80-TAL
Alla slutar slå
Radion spelar Brusa Högre Lilla Å
Varje ton är blå
Schaffer tar musiken till en ny nivå
Inget mera bråk
TV visar barnprogram på teckenspråk
Med ett sorgset stråk
TV för de svaga i en ny epok
Planen går i lås
Ån som brusar blir en brun och vidrig sås
Kärleken förgås
Schaffer har en svår och farlig diagnos
Förr var låten fin
Schaffer stänker gula droppar av urin
Dechiffrerad min
Det är åter dags att dränka sig i vin
fredag 23 juli 2010
BOMB JACK (1984)
Som dataspelskonstruktör är det nog lätt att falla för frestelsen att göra en hakkorsbana. För säkerhets skull lägger man den på Level 16, dit inga chefer klarar att spela sig till i första tagen.
Mitt personbästa skulle i dagsläget räcka till en irriterande fjärdeplats på Twin Galaxies rankinglista.
lördag 17 juli 2010
ARBETARKULTUREN SOPAR RENT
Jag minns en gammal Amazon, jag tror den var av årsmodell 1968. Den fick motorstopp bara ett tiotal meter från där jag satt. Ur den strömmade instrumental rock med samplingar av avföring som föll, toaletter som spolade etc.
Amazonen och mannen som satt i den var en del av raggarkulturen.
Den kulturen hade ingen särskilt hög status när jag växte upp. Det var inte ens kultur. Countrydiggarna tillhörde nästan uteslutande socialgrupp tre. Men klockan 00.00 på millennieafton vände det.
”Raggarkulturen är den enda genuina kulturen”, skrev någon på DN.
När Sveriges tyngsta tidning tycker till börjar man förstås rannsaka sig själv och sin egen musikaliska gärning. Man frågar sig varför man åtminstone inte en enda gång samplade ljudet från en pissoar, eller någon som kräks.
Jag förde statistik över den genuina musik som spelades i de 1032 raggarbilar som tog nästan två timmar på sig att passera mig på sin väg till Falun. Tusen objekt är förresten en rätt vanlig siffra när SIFO gör mätningar. Det brukar räcka för att bevisa någonting. Resultatet blir inte helt tillförlitligt med det antalet objekt, men visar dock en tydlig tendens.
Procenttalen (Avrundade)
onsdag 14 juli 2010
FÖRVANDLINGEN
Barndomsdrömmarnas topp-två: Superkrafter befäster ledningen, en bit före den om underdrycker som öppnar ögon och hjärtan på oförstående föräldrar. Men en kväll lyser ett par gula ögonvitor med röda strimmor i upp mörkret. Mannen bär t-shirt inköpt på marknad. Motivet: Varg i solnedgång. Han dricker sjuprocentig ljus lager, och påstår att han sitter på det botgörande medlet.
"Du kommer trettiosju år försent", sa jag.
"Men vill du inte veta hur allt kunde ha blivit", sa han
Ett par dagar senare tryckte jag tabletten i min fars näve.
"Vad är det här?", sa han.
"Ta den", sa jag.
"Kommer jag att dö nu?"
"Nej, tvärt om".
Så tappade skriken dynamik, och försvann i ett utdraget diminuendo. Produktionen av fradga avstannade, blev torkade flagor i mungipan som föll - Impulserna var nu under kontroll. De vocala ticsen bestod - det hade bipacksedeln redan förvarnat om - men de levererades i normal svensk samtalston. Tabletten hade gjort sitt jobb, precis som både krokvraket och läkemedelsverket lovat. Det var ett mäktigt förvandlingsnummer. Så var tiden ute, kroppen hade stött bort de sista verksamma beståndsdelarna i ADHD-preparatet. Han frånsade sig naturligtvis fortsatt behandling. Vem har sagt att man ska göra livet lätt att leva, bara för att man vet hur man ska göra.
Jag slängde en blick på mitt gökur. Hans motoriska tics hade ställt till det när han en gång skulle laga de trasiga visarna. Och med kraftigt övervåld och superlim hade han för alltid stoppat tiden på 22.16.
onsdag 30 juni 2010
Dagens Konst
NY PÅ JOBBET
Jag hade vinklat en pärm så att den dolde all insyn till det klotter som toppstyrdes direkt från min högra hjärnhalva. Föredragshållaren bytte overheadbild. Nya staplar, nya möjligheter. Hans röst var ganska långt borta då jag hörde en annan röst väsa: "Vad ritar du, ritar du av mig"? Det var en kvinnlig kollega i femtioårsåldern som satt en bit bort vid konferensbordet. "Nej, nej. Jag ritar inte av dig", viskade jag tillbaka. Jag vek ihop pappret så diskret som möjligt och stoppade det i pocketfickan på kavajen. Två dagars seminarium med övernattning. Efter middagen blev det dans till levande musik. Plötsligt ser jag den där damen stå i närheten av min kavaj som jag hängt över en stol. Styrkt av rödvin har hon plockat fram pappret ur min ficka och står och stirrar på det. Jag funderade över den mikroskopiska chansen att hon skulle se bilden som ett ställningstagande mot övergrepp och nazism - och inte som ett porträtt av henne.
Just då möttes våra blickar.
fredag 25 juni 2010
KÄRLEKSMÖTE SLUTADE I FÖRNEDRING

Raggningsrepliken "Du har säkert en Simon & Garfunkel-skiva hemma" regerar på Sveriges krogar under 90-talen. Replikens harmlöshet är bara skenbar, den tycks vidimera varje limmande kräk i varje restaurang. Oberoende analyser drar liknande slutsatser om frasens styrkor. Man pekar på att tjejer i allmänhet har åtminstone en CD med S&G i sin ägo, vilket gör den till ett ganska säkert kort. Ingen verkar se, eller vill se frasens inbakade lömska kalkyler; all iskall statistik angående S&G:s skyhöga försäljningssiffror förbises.
Ungefär så hade jag tänkt mig att eftervärlden skulle utvärdera min hemsnickrade raggningsreplik. Men den kom bara att användas en enda gång - och det med ett förfärande resultat. När jag kom fram var jag jättefull och somnade omgående. Mitt i natten väcktes jag att två stora pattar pendlade apokalyptiskt över mitt ansikte, medan jag fick motta hårda knytnävsslag. Hon hade kraftig övervikt och gick inte att välta omkull. Art Garfunkels mjuka röst gav skarpa kontraster till mina fruktansvärda vrål. CDns display skickade en grön laserstråle ut i mörkret.
Track 09 - Bright Eyes.
torsdag 10 juni 2010
SKUGGOR PÅ DÄCK

Idag är det nästan bara de nästan döda som får plats på ett hem. Men då på 90-talet svängde det om äldreomsorgen. De gamla - de vi var där och spelade för - gungade i sofforna och sjöng med i refrängerna, i alla fall ibland. En majoritet var förstås väldigt risiga redan då. Men allsången hade en magi, och det är inte riktigt samma sak att spela inför 12 dödsbäddar med pipande maskiner som levererar livsuppehållande medel mitt i musiken. Då blir det konst istället för glädje. Eller bara sorg. Samtidigt blåste schlagrarna ofta oönskat liv i vårdbiträdenas döda föräldrar. Trettiotalsdängorna verkade riva upp gamla sår, ouppklarade konflikter. De surade i entrén och väntade på att få gå ut och röka sina mentholcigaretter. Ibland mellan låtarna kom de fram och önskade Smokie. Living next door to Alice var tyvärr en garanti, och ibland även en förutsättning för att få fler jobb.
tisdag 8 juni 2010
DEN HEMLIGA LÅDAN
Sedan 1976 är det samma sorgsna lovikavante - en med skoavtryck på, som ligger där i snöslasket. Den utgör en viktig del av rekvisitan i SVT:S hemliga låda med saker som har till uppgift att förstärka våra intryck av reportagen. Hyland sägs ha kläckt den briljanta idén med lådan. Cheferna drog tillbaka sitt sparpaket det året, Hyland hade sparat viktig tid, ansåg man. Uppmuntrad av succén kompletterade Hyland lådan med tre fejade brev från förtvivlade barn, skrivna av honom själv. Ett av breven låter så här, och ni har alla hört det: "Pappa er jag än verdelös menska otan menskoverde?". Fryser man bilden och betraktar den en stund är det uppenbart att det är en vuxen människa som skrivit texten.
Här är ett exempel på hur lådan används i praktiken. Reportern besöker mobbarskolans öde skolgård sent en eftermiddag. Så hivar han ut lovikavanten på marken innan han börjar fotografera. Som tittare förstår man att här, här har någon verkligen fått stryk. Grabben fick inte ens med sig lovikavanten hem - så mycket stryk fick han! Stackars jävel. Vanten regerar under vintertid. Sommartid använder man Den Deformerade Gubben. Det är en leksaksgubbe med lite sorglig karaktär. 6/3 i år fick den vara smakförstärkare i ett inslag om en lekplatstragedi. Reportern hade placerat gubben på cyckelkarusellens skena. Utanför bild drog sen det sentimentala fanskapet karusellen framåt, och gubben hackades fram klämd under hjulet. Till detta klipp hade man lagt några sorgsna pianoackord, och en speakerröst som skildrade hela händelseförloppet.
Jag har börjat göra egen rekvisita. Den här mammadockan skulle kunna användas för att illustrera ett knullmord.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)






